Olle Persson 1977: Ålands hav med kajak

För en medlem i Sveriges äldsta kanotklubb, Föreningen för Kanotidrott (FKI), med stolta långfärdstraditioner är Ålands hav en utmaning. Är man dessutom ägare till en Plast-Åland, den ursprungliga Ålandskajaken byggdes i trä, har man väl egentligen inget val!? Vi skulle paddla över Ålands hav helt enkelt. Det var i alla fall så vi resonerade, min paddlarkompis Jan Lönn och jag. När tankarna om detta föddes inom klubben var den intresserade skaran relativt stor men krympte efter hand av olika skäl ihop till det mer behändiga och lätthanterliga antalet två. Sjökort införskaffades, utrustningen sågs över och diverse råd inhämtades från olika håll. Den rutt vi valt var att från Singö paddla via Understens fyr, sista utposten på svenska sidan, via Märkets fyr mitt ute i Ålands hav och Signilskär närmare fasta Åland till Storby på Eckerö. Åtminstone en alternativ rutt finns beskriven i kanotlitteraturen, den via Söderarms fyrplats. STF gav på 1940-talet ut beskrivningar av kanotleder där bland andra vår rutt fanns med. Författare var P Hubendick. 

Efter att ha suttit i stinkande bilkö på Norrtäljevägen i gassande sol var vi ganska välstekta när vi lastade om kajakerna till en bil och lämnade den andra kvar vid färjeläget i Grisslehamn. Meningen var ju att återvända från Eckerö med färja till Grisslehamn. Cirka en mil längre norrut låg lotsstationen på Singö. Väl där blickade vi ut över ett ganska blåsigt Ålands hav. Lotsutkiken meddelade 7-8 meter per sekund sydostlig vind. Om vi ämnade oss till Understen skulle han efterlysa oss fick vi med oss som råd. Vart vi egentligen ämnade ta oss vågade vi inte säga och ärligt talat kändes det inte särskilt lockande heller. Men solen sken så vi lastade av kajakerna, packade och tänkte att vi gör i alla fall en tur längs kusten upp mot ön Stor-Roten och tillbaka. Vinden brukar ju mojna framåt kvällen. Fritidsbåtarna lyste helt med sin frånvaro. Vi skulle bli ganska ensamma på sjön.

Det plaskade en hel del när vi i frisk medvind paddlade norröver vid halvfemtiden på eftermiddagen. Vi tog kort rast på en kobbe utanför Gåsskär och fortsatte till Skogsskär. Stor-Roten var militärt område med landstigningsförbud. Att ön var bestyckad framgick redan på håll. Vi märkte att vinden mojnat betydligt och bestämde oss för att vända mot öster och i skymningsljus med disig sikt paddla vidare mot Understen. Nu fick vi vågorna mot oss från styrbordssidan och dyningarna var rejäla, en och annan våg rullade över kajaken. Sjögången var inte besvärlig egentligen men det gungade rejält. Understen framträdde nu tydligare vid horisonten. Siluetten med två höga torn och det lägre gamla fyrtornet är lätt att känna igen. Mörkret tilltar, fyrens sken gör navigeringen lätt. Vi kliver iland på understen en bit från fyren, hittar ingen bra tältplats och drar oss upp mot fyren. Vi inser där att den personal som finns där tillhör försvaret, man har bevakning ut över Ålands hav dygnet runt från det höga tornet. Vi anar att hela ön är bestyckad och ser först nu att området är förbjudet att beträda. Vi får en kraftig utskällning men tillåts övernatta om vi drar oss undan nästa morgon. Vi känner oss helt kraftlösa och sjösjuka efter det kraftiga gungandet. 

Söndagsmorgon. Något disigt mulet väder med halvbra sikt råder. Märkets fyr syns ej. Vi kan ana det i nordost eftersom vi igår kväll såg fyrskenet långt därute. Havet ligger helt öppet framför oss. Vindstyrkan mindre än igår men vi skulle få erfara att dyningarna blir högre ju längre ut vi kommer. Vi startar vid 8-tiden med viss bävan men vi känner att vi klarar av vågorna utan problem. När vi är nära land! Vi har kompasskurs rakt mot Märket utan att se det. Såsmåningom dyker Märket upp som en prick vid horisonten men då har dyningarna som nu kommer norrifrån blivit besvärliga. Vi kommer ifrån varandra och måste helt koncentrera oss på att paddla och hålla balansen. Det blir lite av berg och dalbana. Märket kommer allt närmare och konturerna av den höga fyrbyggnaden avtecknar sig mot horisonten. Det ödesdigra ljudet av ljudbojen vid grundet Märketskallen blir allt starkare när jag efter två timmars ren havspaddling och tilltagande sjösjuka äntligen kan krypa upp på det lilla skäret Märket. Janne hade anlänt en kvart tidigare och hjälpte till att dra upp min kajak på land. Sjösjukan får mig att så fort jag kommer en bit upp på land breda ut sittunderlagen och omedelbart falla i sömn.   

Jag vaknar upp efter någon timma och känner lukten av kokt potatis och inlagd sill som Jan fixat till. Jag glufsar snabbt i mig av läckerheterna och börjar först därefter ta in omgivningen. Skäret Märket ligger ensamt mitt ute i Ålands hav, är ungefär 3 hektar stort, är 350 meter långt och 150 meter brett. Höjden över havet är som mest 5 meter. En stor del lär överspolas vid hårt väder. Halva skäret kom att tillhöra Ryssland efter freden i Fredrikshamn 1809 då Sverige fick avträda hela Finland. Här finns en stor fyrbyggnad med tillhörande förrådsbyggnader som uppfördes på ryskt initiativ 1885. Fyren var bemannad fram till 1976, Fyrtornets höjd är 14,3 meter. Skäret delas mellan Sverige och Finland och anses vara världens minsta ö med delat territorium. Byggnaderna ser jättelika ut i förhållande till skärets storlek. De är synnerligen robust byggda. Den höga grunden består av sten bruten på plats vilket ger det hela ett nästan spöklikt utseende. Det är som att ön fortsätter direkt upp i byggnaderna. På norrsidan är en robust stenmur lagd till skydd mot stormvågor från Bottenhavet; Norrhavet som Ålänningarna kallar det. Närmare stranden ligger toaletten, en bunkerliknande konstruktion där havet spolar direkt in under golvet och som byggts för att motstå vågorna.  Vi kan i kikare skönja tornen vid Understen där vi startat men inte ens med kikare kunde vi skönja någon del av Åland åt andra hållet. Känslan av utsatthet och ensamhet är stark. 

Sjögången beror på dyningar som passerar Ålands hav i stråk när vinden kommer norrifrån. En kustbevakningsman som vi senare träffar på Signilskär kallade den här ”gamla” sjögången för Norrvågen, som tydligen kommer vandrande då och då från Bottenhavet. Vindstyrkan, som alltså inte motsvarade sjögången, är omkring 6 meter per sekund.

Efter fyra timmars rast vid Märket, när vi fått vila ut ordentligt, sjösjukan lagt sig, kläderna soltorkat, sjösätter vi återigen kajakerna och tar ut kursen mot Signilskär. Avståndet till dessa små öar, de allra västligaste skären i den Åländska arkipelagen, är 18 kilometer; över helt öppna vatten Målet kan inte skönjas med blotta ögat. Men nu får vi vinden med oss rakt akterifrån. Nu blir paddlingen rena barnleken. Vi upplever att även en så robust kajak som Plast-Åland kan surfa. Vågen kommer bakifrån, lyfter aktern på kajaken, men passerar inte som vanligt utan plötsligt far ekipaget iväg ett 50-tal meter och man förnimmer en märklig känsla av att paddla i nedförsbacke ända till stäven höjs och kajaken sjunker ner i vågdalen.

Efter knappt tre timmars paddling kommer vi fram till Heligmansholmen intill Signilskär. Fågellivet är intensivt. Vi omsvärmas av tobisgrisslor, tärnor, måsar, ejdrar med flera av ytterskärgårdens typiska fågelfauna. En kustbevakningsbåt passerar och vi blev avsynade på håll. När vi slår upp tältet kommer en bister kustbevakare gående och ställer frågor om oss. Han verkar knappt tro att vi paddlat över havet och frågar lite försåtligt om detaljer på Märket. Han lyser slutligen upp i ett vänligt grin och ber oss hålla koll så vi inte får in ormar i tältet. Det finns gott om dessa kräldjur på öarna. 

Påfallande dag paddlar vi de sista 15 kilometerna in till Storby på Öckerö i kraftig motvind. Vi vilar ut ytterligare en dag i tält på några solvarma hällar innan vi köper en färdbiljett för en bil men denna gång ersatt av två kajaker som blir burna ombord. Färjan Roslagen med förträffligt smörgåsbord och vänlig betjäning för oss sedan tillbaka till utgångspunkten.  

Olle Persson